I går vinkade vi av Eila på Kastrup. Tänk, att vara 17 år och få tillbringa fem månader i Paris, att få lära språket på plats, uppleva en ny kultur, träffa nya vänner och inte minst att få en ny "familj". Själv slits jag mellan glädjen över att hennes dröm har gått i uppfyllelse och saknaden efter henne. Men fem månader, det går väl fort, eller...
3 kommentarer:
oj, så nu var det dags? jag förstår precis hur du känner dig och jag är ganska säker på att jag vet hur hur känner det också. jag är också ganska säker på att hon kommer att få det bra. och att ni kan åka ned och hälsa på över någon helg eller två. kanske resa iväg tillsammans en sväng någonstans i frankrike? det finns så många ställen att se.
många, många varma kramar.
och just det, såg de snälla orden ;). jag tog en ordentlig paus under julen och snart kommer mina föräldrar och hälsar på och så blir det karneval så jag har vansinnigt mycket att både jobba ikapp och i förväg :s men jag hoppas kunna hålla igång bloggen sedan. har så mycket jag skulle vilja visa och prata om :). just nu är 24 timmar om dygnet alldeles för få bara.
kram,
ok, det skulle stå att jag var ganska säker på att jag visste hur HON kände det också. herregud vad det går dåligt med multitaskandet just nu *suckar*. skrev ju som en kratta! hoppsas det blev liiite begripligt i alla fall.
kram,
Vad spännande för henne. Men jag förstår verkligen dina kluvna känslor. Självklart vill man att de får chansen att göra sådant, samtidigt som man saknar dem så fort de är borta bara ens en helg. Kanske kan du åka och hälsa på under tiden….
Skicka en kommentar